Jag läste en artikel häromdagen, om att mista sin bästa vän..

"Många upplever det som skamfyllt att sörja länge när husdjuret dött.

Det känslomässiga bandet mellan människor och husdjur har stärkts under senare år. Och ju närmare vi står våra katter och hundar, desto större blir förstås sorgen när de en dag dör. Många upplever det som att förlora en nära vän eller anhörig.

– Det har blivit allt vanligare att man använder andra ord än ”avlivning” och det har väl att göra med att vi har fått ett närmare förhållande till våra husdjur. Genom att använda omskrivningar som att ”ta bort” djuret försöker vi slippa ifrån den brutala verkligheten, säger psykologen Mickie Gustafson som bland annat skrivit boken Att förlora en hund (Natur och Kultur, 2003).

Även om det finns likheter mellan att förlora ett djur och en människa, finns det också saker som skiljer sig åt. När en hund under dina ögonlock eller katt blir gammal och sjuk måste exempelvis ägaren aktivt fatta beslutet om avlivning. Att ha sitt djurs liv i sina händer på det sättet upplevs av många som väldigt svårt.

– Oavsett hur de gör, känner många skuld efteråt. Antingen oroar de sig för att de väntade för länge och lät djuret lida, eller så oroar de sig för att de lät avliva djuret för tidigt. De här tankarna är dock helt naturliga och en del av sorgeprocessen.

En annan sak som många djurägare upplever som jobbigt är omgivningens ifrågasättande.

Även om relationen mellan människa och djur värderas högre i dag, finns det fortfarande ett löjets skimmer över sörjande djurägare, menar Mickie Gustafson.

– Att det ses som lite suspekt att engagera sig för mycket i sitt djur tror jag beror på ett missförstånd om att människor som har nära relationer till sina husdjur är lite konstiga och saknar mänskliga kontakter. Men många hundägare är tvärtom väldigt sociala personer, säger hon.

För att slippa skämt och ifrågasättande kommentarer håller många därför inne med vad de känner för sina djur. Och sorgen efter  en bortgången hund eller katt bär de mestadels tyst inom sig. I omgivningens ögon räcker det kanske med att sörja en vecka, sedan borde väl den där gamla katten eller hunden vara glömd ...

– När människor förlorar någon de verkligen har älskat kan de hamna i djupa kriser, oavsett om det är en människa eller ett djur.

– Vissa kan knappt äta eller sova på grund av sorgen och skulle kanske behöva vara hemma ett tag från jobbet. Men få vågar be läkaren om sjukskrivning på grund av en bortgången hund. Istället får de ljuga ihop någon historia. Det är synd, för en sorg är en sorg och den måste få bearbetas och respekteras, säger Mickie Gustafson."

Det har gått över en månad sen min älskade Morris dog och många tycker nog att man borde ha sörjt klart..

Men jag saknar honom mer än nånsin..

Jag vet att du sover
känner värmen från din hud
bara lukten gör mej svag
men jag vågar inte väcka dej nu

Jag skulle ge dej
allting du pekar på
men bara när du inte hör
vågar jag säga så

Jag kan inte ens gå
utan din luft i mina lungor
jag kan inte ens stå
när du inte ser på
och genomskinlig grå
blir jag
utan dina andetag

Min klocka har stannat
under dina ögonlock
fladdrar drömmarna förbi
inuti är du fjäderlätt och vit

Av Kent "Utan dina andetag"

med kompis på Brämön

Snart nytt år, när jag märkte att det började närma sig slutet önskade jag ändå att få ha dig kvar över jul..när jag skulle vara ledig. Jag skulle få mycket tid att rå om dig..det blev tyvärr inte så även om  jag njöt av varje stund med dig sista tiden. Du var aldrig rädd för raketer eller smällare, och du kunde sova djupt när åskan mullrade utanför och jag var rädd..du var så tålig och trygg. Jag kommer att minnas 2012 som året då jag miste dig, även om självklart det har varit massor av glädjestunder med dig och andra. Men det var det tuffaste som hände det året..Att ha hund är en livsstil och jag saknar allt som har med det att göra. Puss min lilla kämpe

Du var en riktig liten sänggris, här är du inte gammal, lilla grismagen syns och du är så vit och ren..Idag har jag varit borta hela dagen och den värsta tiden är nog när jag kommer hem och ingen kommer och möter mig längre. Jag

kommer ihåg när jag hämtade dig på dagis och du sprang hela gången emot mig och hoppade på mig. Det är en så villkorslös och kravlös kärlek. Gubben, vissa dagar går lättare men vissa dagar saknar jag dig så jag håller på att bli tokig.

Redan när du var  åtta nio år började jag oroa mig för att du skulle bli sjuk och dö. När du var tio år blev du väldigt sjuk.

Jag kommer ihåg att du fick hög feber, orkade ingenting. Klockan tio på kvällen fick jag bära ut dig till bilen och köra dig akut till veterinären. Där behöll de dig och jag trodde att det var slut..men du kom igen, efter fem penicellinkurer, så var du ok igen och sen blev du bara piggare och piggare. Tänk om jag vetat att du skulle få nästan sex år till..min lilla kämpe. Jag vet att några sa till mig på slutet att det måste vara värdigt liv..men man känner sin hund, även om du hade svårt att gå så var du glad i ögonen och hade sån vilja kvar. Jag vet att det var värdigt, ända till sista dagen.

Man behövde bara ta fram flytvästen så blev du så glad, då visste du att du skulle få åka båt. Du älskade det. En riktig båtvovve. Ibland känns det som du bara är borta en stund. Att du snart kommer tillbaka och ibland till och med glömmer jag att du inte är hemma när jag kommer. Alla vanor är så ingrodda, under så lång tid. Det kommer att bli tufft att bo kvar i huset i vår, sommar utan dig. Jag har ju aldrig bott här utan dig. Det är så otroligt tomt utan dig här..

Här ligger du uppkrupen i en fåtolj efter en hel dags lek och bad på Brämön. Då var du helt slut på kvällarna.

Jag älskar de där tassarna, "klubborna" som vi sa på skoj..det var så mysigt att borra in näsan i dem och det luktade Morris.

Du lyckades alltid hitta mysiga och sköna platser att ligga på och självklart var du en liten "sänggris". Ofta skulle du ligga under täcket, alldeles intill mig. Så mysigt!