Redan när du var  åtta nio år började jag oroa mig för att du skulle bli sjuk och dö. När du var tio år blev du väldigt sjuk.

Jag kommer ihåg att du fick hög feber, orkade ingenting. Klockan tio på kvällen fick jag bära ut dig till bilen och köra dig akut till veterinären. Där behöll de dig och jag trodde att det var slut..men du kom igen, efter fem penicellinkurer, så var du ok igen och sen blev du bara piggare och piggare. Tänk om jag vetat att du skulle få nästan sex år till..min lilla kämpe. Jag vet att några sa till mig på slutet att det måste vara värdigt liv..men man känner sin hund, även om du hade svårt att gå så var du glad i ögonen och hade sån vilja kvar. Jag vet att det var värdigt, ända till sista dagen.

Man behövde bara ta fram flytvästen så blev du så glad, då visste du att du skulle få åka båt. Du älskade det. En riktig båtvovve. Ibland känns det som du bara är borta en stund. Att du snart kommer tillbaka och ibland till och med glömmer jag att du inte är hemma när jag kommer. Alla vanor är så ingrodda, under så lång tid. Det kommer att bli tufft att bo kvar i huset i vår, sommar utan dig. Jag har ju aldrig bott här utan dig. Det är så otroligt tomt utan dig här..