Den här bilden och en stor bukett med blommor skickade vi till veterinär Garmer som lappade ihop dig när du hade brutit benet. Du var bara ett år och det var en pärs.  Att en ettåring inte får gå på benet som bara vill springa omkring. Men det gick bra och efter träning med hundsim var du lika pigg igen som  innan och drog oss på skidor.

Du var alltid nyfiken och ville vara med där det hände saker. Så fort det hände något så var du där. Helst precis bredvid. Du var som en liten skugga som alltid följde en vart man gick. Det var så mysigt när man var ute på tomten och krattade eller klippte gräset, då kom du lufsande och la dig bredvid eller kom och gick i lövhögen för att få uppmärksamhet. Som jag har skrivit förut så har jag inte riktigt tagit in att du är borta. Att det är så defentivt..du var så levande och du kämpade så för att vara kvar, lilla gubben. Jag gjorde verkligen allt för att du skulle må bra och finnas kvar så länge det bara gick. Jag ångrar inte en sekund. Du hade ett underbart liv min fina fina Morris. Det kommer att ta tid att sörja dig..men du finns alltid i mitt hjärta.