Jag läste en artikel häromdagen, om att mista sin bästa vän..

"Många upplever det som skamfyllt att sörja länge när husdjuret dött.

Det känslomässiga bandet mellan människor och husdjur har stärkts under senare år. Och ju närmare vi står våra katter och hundar, desto större blir förstås sorgen när de en dag dör. Många upplever det som att förlora en nära vän eller anhörig.

– Det har blivit allt vanligare att man använder andra ord än ”avlivning” och det har väl att göra med att vi har fått ett närmare förhållande till våra husdjur. Genom att använda omskrivningar som att ”ta bort” djuret försöker vi slippa ifrån den brutala verkligheten, säger psykologen Mickie Gustafson som bland annat skrivit boken Att förlora en hund (Natur och Kultur, 2003).

Även om det finns likheter mellan att förlora ett djur och en människa, finns det också saker som skiljer sig åt. När en hund under dina ögonlock eller katt blir gammal och sjuk måste exempelvis ägaren aktivt fatta beslutet om avlivning. Att ha sitt djurs liv i sina händer på det sättet upplevs av många som väldigt svårt.

– Oavsett hur de gör, känner många skuld efteråt. Antingen oroar de sig för att de väntade för länge och lät djuret lida, eller så oroar de sig för att de lät avliva djuret för tidigt. De här tankarna är dock helt naturliga och en del av sorgeprocessen.

En annan sak som många djurägare upplever som jobbigt är omgivningens ifrågasättande.

Även om relationen mellan människa och djur värderas högre i dag, finns det fortfarande ett löjets skimmer över sörjande djurägare, menar Mickie Gustafson.

– Att det ses som lite suspekt att engagera sig för mycket i sitt djur tror jag beror på ett missförstånd om att människor som har nära relationer till sina husdjur är lite konstiga och saknar mänskliga kontakter. Men många hundägare är tvärtom väldigt sociala personer, säger hon.

För att slippa skämt och ifrågasättande kommentarer håller många därför inne med vad de känner för sina djur. Och sorgen efter  en bortgången hund eller katt bär de mestadels tyst inom sig. I omgivningens ögon räcker det kanske med att sörja en vecka, sedan borde väl den där gamla katten eller hunden vara glömd ...

– När människor förlorar någon de verkligen har älskat kan de hamna i djupa kriser, oavsett om det är en människa eller ett djur.

– Vissa kan knappt äta eller sova på grund av sorgen och skulle kanske behöva vara hemma ett tag från jobbet. Men få vågar be läkaren om sjukskrivning på grund av en bortgången hund. Istället får de ljuga ihop någon historia. Det är synd, för en sorg är en sorg och den måste få bearbetas och respekteras, säger Mickie Gustafson."

Det har gått över en månad sen min älskade Morris dog och många tycker nog att man borde ha sörjt klart..

Men jag saknar honom mer än nånsin..