Jag njuter  av att vara vid mitt hus och pula, av att komma hem och sätta mig på min tomt och att bara vara..men det är också svårt, jag kan inte njuta fullt ut och jag känner också en sån sorg och tomhet när du inte är här. Överallt var du med. När jag skulle klippa gräset kom du gärna och la dig mitt ivägen så jag skulle komma och gosa lite med dig istället. Då viftade du på din svans och förstod att du gjorde lite bus. Du följde varje steg jag tog. Och jag glömmer aldrig de underbara somrarna på Brämön, när du var med i båten eller på ön Torsdag. Jag blev glad av att se dig så lycklig. Och när jag separerade så var det du som hela tiden fanns vid min sida, när vi kämpade tillbaka du och jag. Kommer ihåg alla bus du har gjord och hur du testade mig som valp var gränserna gick..

Livet går vidare , oavsett vad som händer och man blir väl lite präglad av det men också starkare.

Det är också en väldigt fysisk saknad, den där känslan av att lyfta upp dig, krama dig och borra in näsan i din päls. Du stod bara för glädje, inget annat. Du tillförde otroligt mkt humor i mitt liv. Det blir sorgliga tankar här på bloggen men jag är så ledsen för att du inte finns hos mig längre. Jag älskar den här bilden av dig, det har jag skrivit förut, men det finns så mycket visdom och klokhet i blicken. Jag kommer ihåg när min "andra" älskling kom hem till mig första gången. Du morrade lite på honom, förstod du kanke att det skulle bli lite konkurrens..Han hämtade dig många gånger och gick långa promenader med dig, jag var lite orolig och sa akta hans hjärta, han har ju varit sjuk. Det är bra för honom sa han och det var det. Jag är säker på att det den kondisen du fick då förlängde ditt liv lite till. Lilla gubben, jag har så mycket kärlek kvar till dig..